rockferry

för er som inte visste så blev jag mobbad under en lång tid på grund av min stil både av musik och kläder, detta gjorde mig väldigt olycklig även om jag alltid såg glad ut. Jag var deprimerad under en lång tid. men ingen såg det. Men jag blev personen som aldrig passa in. Jag pratade med många i skolan och ingen hatade mig, men jag blev aldrig bjuden nån stans jag fick aldrig vara med. Jag blev en typiska skol kompis. Visst, man har alltid nån och jag va tacksam för dem jag hade. Att vara populär va aldrig viktigt för mig, även om man inte kan tro det. Så ville jag bara ha en som förstod mig, en som jag kan prata med om ALLT utan att jag ska känna mig otrygg eller rädd att de ska se mig på ett annat sätt. så jag begravde mig i musik och ritningar. Det ånga inte kan förstå är att jag inte är beroende av andra, vilket gör att jag inte anstränger mig för att skaffa vänner, utan de som tycker jag verkar cool och vill lära känna mig, är jag mer är villig att acceptera i mitt liv. Men jag blir lika sårad varje gång nån kallar mig emo, för att det va något jag va inte något jag är. Ja, jag va Emotionel under en lång tid, jag menar att det tar hårt på en person som försöker lägga något bakom sig men sen ständigt blir påmind om det. Och när man kommit över det faktum att jag aldrig kommer bli accepterad på det sätt jag vill, och man har gått vidare med sitt liv. så kom de nyheter man aldrig vill höra (notera att jag är jag 16, 15 då). Min pappa ville prata med mig en dag. Han berättar att cancern han har kämpat mot i 5 år har kommit tillbaks och den går inte att operera bort (hjärntumör). Jag grät i ett dygn. Det jobbiga va inte nyheterna utan att se min egen pappa, min hjälte som bekämpat canser i 5 år, gråta. Sen berätta han att han hade ca 3 månader kvar. Jag kunder inte få fram ett ord utan bara satt där. Veckorna gick och han blev sämre och sämre. Halva kroppen förlamades och han kunde inte gå. Sen den 4 april kom min mamma in på rummet 03.30 och berättade att nu finns inte pappa mer. Jag sa: Okej, och somnade om. jag vaknade på morgonen gick ner och gjorde frukost. vi åkte för att se pappa, och då när jag såg han där liggandes död. Då började jag gråta och kunde inte sluta.

Nu har det snart gått ett år och jag har inte riktigt insett att jag aldrig kommer träffa han igen.

Ville dela detta med de få läsare jag har eftersom att alla bör veta. Innan du kallar någon emo eller bög. så tänk på att de kanske har en historia bakom varför de beter sig som de gör.

Jag ber om ursäkt för det långa inlägg men behövde få detta ur mig, och denna person inspererade mig till att sätta ett smile på läpparna.

Hej då!